Klyftorna i Sverige har inte ökat efter 2006 under alliansregeringen!

(Artikel publicerad på DN-debatt måndag 17 juni 2013.)

 
Stefan Löfven och andra företrädare för oppositionspartierna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället ökar. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan, och att de fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte. Studerar man statistiken över inkomstutveckling och inkomstspridning sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige.

 

Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj hänvisats till en rapport från OECD som visar att den s.k. ”relativa fattigdomen” har ökat kraftigt i Sverige. Mätperioden är från 1995 till 2010.

 

Det är viktigt att förstå att detta relativa fattigdomsmått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär, och hur djup en eventuell misär är, utan istället mäter hur sammanpressad inkomstfördelningen är.

 

Det är därför detta mått kan utnyttjas för att påstå att Sverige år 1995 – ett land mitt i budgetsanering med hög arbetslöshet, stort budgetunderskott, höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen – skulle ha varit ett bättre land än Sverige 2010.

 

Ett annat illustrativt exempel på måttets begränsning är Grekland: landet hade minskad ”relativ fattigdom” mellan 2007 och 2009. Innebär det att grekerna fått det bättre under finanskrisen? Knappast. Men när alla blir fattigare blir skillnaderna mindre, och den ”relativa fattigdomen” minskar. Omvänt kan alla få det bättre, men den relativa fattigdomen samtidigt öka.

 

Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av den ökade relativa fattigdomen och de ökade inkomstskillnaderna under perioden1995-2010 skedde  fram till 2006/2007. Måttet fångar däremot inte in att de reala disponibla inkomsterna samtidigt ökade för alla inkomstgrupper från 1995 och fram till 2006/2007. Ökningen då var dock liten för de med sämst inkomster, och relativt stor för dem med högre inkomster.

 

Därefter, från 2006 till 2011, har de med högre inkomster inte dragit ifrån alls i samma omfattning. Efter 2006 har olika inkomstgrupper i större grad följt varandra när det gäller den procentuella utvecklingen av de disponibla inkomsterna. Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt ca 6500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under Alliansregeringen inte förändrats i någon större grad.

 

Även Finanspolitiska rådet har undersökt frågan om ekonomiska klyftor och kommer till samma slutsats. Rådet, som oberoende granskar regeringens ekonomiska politik, kom i sin rapport nu i maj 2013 (kapitel 7) fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.

 

Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag mellan 2006 och 2011 har varit oförändrad. Det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag, sammantaget inte har ökat inkomstklyftorna i Sverige. Däremot visar rådets analys att fördelningspolitiken försvagades mellan 1995 och 2006/2007, d.v.s. samma slutsats som OECD, att ändringar i skatter och transfereringar under Socialdemokraternas tid vid makten ledde till ökade inkomstklyftor.

 

Ett pålitligt mått på spridningen av inkomsterna i ett samhälle är den s.k. Ginikoefficienten. Den fungerar som så att om alla i ett samhälle skulle tjäna exakt lika mycket är Ginikoefficienten lika med noll. Om – å andra sidan – en enda person skulle få alla inkomsterna är Ginikoefficienten 1. Alla samhällen ligger följaktligen någonstans mellan 0 och 1; Sverige på ca 0,3. Finanspolitiska rådet konstaterar att Ginikoefficienten är närmast oförändrad sedan 2007, och att de övergripande inkomstskillnaderna därmed inte har ökat i någon större grad.

 

Tränger man djupare in i statistiken bakom finner man inte heller något stöd för att de rikare skulle ha roffat åt sig en större del av den gemensamma kakan. Istället gäller att de som ökade sina inkomster i förhållande till andra grupper var de som 2006 låg i inkomstspannet 14 300 kr i månaden till 22 700 kronor i månaden (decilerna 5 till 9). De med allra lägst inkomster och de med allra högst inkomster hade 2011 en något litet mindre andel av de totala inkomsterna än år 2006. Vad som faktiskt har hänt med klyftorna under alliansregeringen är alltså att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre. Skillnaderna mellan 2006 och 2011 är dock relativt små.

 

Vissa vill i debatten skylla allt ont i samhället på ökade klyftor. Vi uppmanar alla att istället begrunda vad som faktiskt har hänt under alliansregeringen. Vi har haft en djup finanskris utan att klyftorna ökat nämnvärt och många med låga inkomster som fått det bättre. Är det höjden av orättvisa? Vi anser inte det. 

 

Erik Ullenhag, integrationsminister (FP), 2e vice ordförande FP
Carl B Hamilton, ekonomisk-politiskt talesman (FP), professor  

EU-kommissionen rekommenderar Sverige att bl a fasa ut ränteavdragen och hyresregleringen.

EU-kommissionen är - precis som riksbankschefen Stefan Ingves och undertecknad - oroad över hushållens höga skuldsättning. Sålunda skriver EU-Kommissionen i sin årliga ekonomiska utvärdering av Sverige, som publicerades idag, bland annat att:

"Den höga skuldsättningen i den privata sektorn (235 % av BNP för 2012) fortsätter att vara ett orosmoment. Hushållens skuldsättning, som ligger runt 80 % av BNP eller cirka 170 % av den disponibla inkomsten, har inte stabiliserats förrän på senare tid och kommer troligtvis inte att sjunka på kort sikt med tanke på den fortsatta kredittillväxten och den långsamma amorteringstakten på bostadslån. Den gällande avdragsrätten för utgiftsräntor och den låga årliga fastighetsskatten gör att den svenska bostadsbeskattningen gynnar skuldsättning, vilket bidrar till den höga lånenivån." (min kursivering.)

Det är glädjande att EU Kommissionen påminner svenska beslutsfattare om riskerna med den alltför höga belåningen. Vi är inte osårbara. Det kan gå åt skogen!

Dessutom påpekar Kommissionen att minskade ränteavdrag i beskattningen är det bästa metoden för att minska hotet med alltför hög hushållsupplåning.

Tyvärr kommer rekommendationen på denna punkt knappast att få någon praktisk effekt förrän möjligen under nästa mandatperiod eftersom det idag finns en koalition av partier över blockgränsen mot minskade ränteavdrag och mot tydliga åtgärder för en tydlig, trovärdig stabilisering av hushållsupplåning.

Idag vägrar riksbanken att sänka räntan inte därför att inflationen är för hög utan för att hushållsupplåningen är för hög. Så vad kan vi andra göra för att hjälpa riksbanken att sänka räntan?

Det införda utlåningstaket på 85 procent slår särskilt mot dem som köper sin första bostad. Det är en olycklig effekt, naturligtvis. Ett amorteringstvång på bostadslån är inte heller bra eftersom det kan leda till att de med sämst ekonomi - till exempel dem som blir arbetslösa eller sjuka - tvingas ta upp dyrare lån för att amortera ned sina billigare bostadslån.

 

Det bästa sättet att enbart strama åt hushållens upplåning är genom minskade ränteavdrag i skattesystemet. Att minska avdragen har den eftersträvade effekten att kyla av enbart hushållsupplåningen och därmed möjliggöra för riksbanken att släppa fram en lägre ränta som gynnar hela ekonomin: som stimulerar företagen, investeringarna och håller uppe efterfrågan på arbetskraft.

 

Om boräntan är 5 procent, och skatten på inkomst av kapital fasas ut från dagens 30 till 25 procent, och därmed ränteavdragen med lika mycket, motsvarar det en räntehöjning med blygsamma ca 0,25 procent. Om regeringen idag lade fram ett förslag om en sådan minskning av ränteavdragen och riksbanken som resultat sänkte med, säg, 0,5-0,75 procent tjänar hushållen alltså på omläggningen, liksom - naturligtvis- företagen, fackföreningarna och a-kassorna. Arbetslinjen värnas.

 

Det är just nu - vid dagens redan extremt låga räntor - som det är bäst och billigast för alla, men särskilt de högbelånade, att genomföra denna skatteförändring. Är man ändå inte nöjd med denna åtgärd, som främst verkar mot högräntelånen, kan riksdagen samtidigt höja barnbidragen eller sänka inkomstskatten, som det planerade ett femte jobbskatteavdraget. Dessa åtgärder subventionerar inte låntagande, märk väl.

 

Sänkt skatt på kapital har även en viktig näringspolitisk betydelse. Idag har OECD-länderna i genomsnitt en skatt på kapitalinkomst om cirka 17 procent, att jämföras med Sveriges nästan dubbla, 30 procent. Detta missgynnar svenskt ägande, innovationer och entreprenörskap. Om man sänker skatten får svenska företag tillgång till mer riskkapital från svenska aktiesparare utan krångliga, snedvridande statliga riskkapitalavdrag eller andra statsstöd. Företagen blir mindre låneberoende, de kan öka sin soliditet, och de står starkare i framtida kristider.

 

Placerare som investerar hemmavid, där de känner risker och förutsättningar bättre än utländska placerare, är dessutom erfarenhetsmässigt mer långsiktiga i sina placeringar, och kräver något lägre avkastning. Detta gynnar alla i Sverige.

Hån mot de gamla och de lågavlönade!

"Äldreomsorgen måste vara en arbetsplats för proffs, ingen träning för arbetslösa - Kommunal, tala allvar med S," skriver Carl B Hamilton.

(Debattartikel publicerad i Expressen den 27 maj 2013)

Socialdemokraternas förslag om statligt finansierade "extratjänster i välfärden" är ett hån mot äldre och mot lågavlönade kvinnor.

"Det kostar inte jättemycket" och "extrakostnaden är inte jättehög". Så lyder Magdalena Anderssons, Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, motivering av förslaget till DN.

Socialdemokraterna bryr sig tydligen inte ett dugg om behovet av kunskap och utbildning när det gäller vård av äldre och skröpliga människor. Det bästa är billigheten i äldrevårdens tillskott.

Magdalena Andersson ser äldrevård som en okvalificerad syssla som kan utföras av vem som helst som varit arbetslös i minst två år. Vilket egendomligt kriterium för att ses som lämplig att arbeta med äldre människor!

Jag blir mycket upprörd över den syn på äldreomsorg och äldre människor som avspeglar sig i Socialdemokraternas förslag, som går ut på att inrätta statligt finansierade "extratjänster i välfärden" till dem som "mycket länge stått utan arbete", och som hamnat i det som tidigare kallades "Fas 3". Fokus ligger helt på budgetsaldo och långtidsarbetslösa, och inte alls på de gamlas behov, vård, eller säkerhet. De äldre är en restpost i socialdemokratins förslag till statsbudget.

Socialdemokraterna bortser från att deras förslag om handledning - "gå bredvid" - av outbildade och oerfarna personer tar tid och kraft från den utbildade personalens riktiga arbete. En i utgångsläget redan fåtalig kompetent äldrevårdspersonal kommer förutom ordinarie sysslor att tvingas ge handledning av svårplacerade långtidsarbetslösa i stället för med de uppgifter som de är skolade för: nämligen omvårdnad av skröpliga och gamla. Då och då kommer rapporter om personal som varit elaka mot de gamla, och eventuellt dementa. Den förklaring som då ges är ofta att den aktuella personalen varit oerfaren och outbildad. Hur säkerheten för de äldre påverkas av Socialdemokraternas förslag verkar Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Socialdemokraterna inte ha räknat med.

Förslaget är på flera sätt också ett hån mot kvinnor i vård och omsorg, som ofta är lågavlönade. De extrainsatta, för uppgifterna helt outbildade och oerfarna personerna, ska trots sin brist på erfarenhet och utbildning få statligt betald "lön enligt kollektivavtal", det vill säga nästan samma lön som de anställda som har utbildat sig för äldrevård, och som kan ha åratals erfarenhet.

Nästan lika beklämmande som S-ledningens kallhamrade kalkyler är att Kommunal är knäpptyst i stället för att stå upp för sina medlemmars intressen. Att arbeta i äldreomsorgen måste istället ses som proffsjobb - inte en okvalificerad genomgångssyssla. Socialdemokraterna måste överge synen att omsorg är en lämplig uppehållsplats för långtidsarbetslösa under en övergångsperiod.

Kommunals ordförande Annelie Nordström påstår sig vilja skapa en större medvetenhet om medlemmarnas "välfärdsgärning - på alla plan".

Mitt förslag är att Nordström börjar med att ta en rask promenad till S-högkvarteret på Sveavägen 68 och förklarar hur förslaget skulle påverka villkoren och löneutvecklingen för Kommunals hårt arbetande medlemmar med Socialdemokraterna vid makten.

Magdalena Andersson och Stefan Löfvens förslag uppmuntrar inte ordinarie personal inom äldrevården till vidareutbildning och - framför allt: Det är orättvist! Utbildning och erfarenhet ska premieras med högre lön!

Carl B Hamilton,

ekonomisk-politisk talesperson för Folkpartiet och professor i internationell ekonomi

Stoppa EU:s strafftullar mot kinesiska solpaneler!

(Artikel publicerad på Dagens Nyheters debattsida den 21 maj 2013. Detta är en något uppdaterad version jämfört med texten i tidningen. Tysk regeringskritik mot importhinder på solenergiprodukter slogs upp på Financial Times förstasida igår den 20 maj; länk http://www.ft.com/intl/cms/s/0/063fefec-c0a2-11e2-8c63-00144feab7de.html#axzz2Tu01sBzO).


Alla som både är för bättre klimat och ökad frihandel – särskilt mer export från fattiga länder – har anledning att vara djupt bekymrade över ett förestående EU-beslut den 5 juni. Det gäller EU-åtgärder mot import från Kina av solenergiprodukter, t ex solpaneler. Det må låta som en bagatell men är motsatsen: det gäller tillgången till billig utsläppsfri solenergi i Europa och resten av världen, samt stora exportvärden för företag i Sverige och övriga EU.

Bakgrunden är att priset på solenergiprodukter föll med ca 70 procent på bara tre år, mellan 2008 och 2011. Priset förutses falla ytterligare några procent. Prisfallet är naturligtvis fantastiskt bra ur klimatsynpunkt: När kostnaden för solenergi minskar har fler av världens hushåll och företag råd att använda denna utsläppsfria energikälla. Solenergi kan konkurrera ut en del fossilbaserad energiproduktion, och kan i länder med mycket ljus över året även bli billigare än kärnkraft.

Idag finns statligt stöd till solenergi i många länder. Stöden är särskilt höga i Tyskland, men skulle kunna bli helt överflödiga när solenergi blir väsentligt billigare. För Sveriges del skulle det i princip kunna innebära 210 milj. kr i slopade statliga stöd åren 2013-16.

Prisfallet har flera orsaker, men beror framför allt på en snabbt ökad produktionskapacitet för solenergiprodukter i kinesiska företag. Kina ökade sin andel av världsproduktionen från 1 procent 2001 till ca 50 procent 2010. Med en kostnadsfördel på 20-30 procent sändes en del av produktionen på export till USA, och slog där ut många USA-baserade konkurrenter. De hotade USA-företagen mobiliserade protektionistiska regelverk och politiker i kongressen. Det ledde 2012 till ”strafftullar” med i genomsnitt ca 30 procent på kinesisk export av solpaneler till USA.

Föga förvånande styrde då de kinesiska producenterna över exporten till Europa, som idag är världens största marknad för dessa produkter. Idag står kinesiska producenter för 80 procent av försäljningen av alla solpaneler i EU. De europeiska producenterna gjorde dock som kollegorna i USA och kräver nu att EU-kommissionen ska lägga strafftullar på importen från Kina. Ett preliminärt beslut om 47 procents tull (genomsnitt) har dessvärre nyligen fattats, och den 5 juni är tanken att beslutet skall bekräftas vid ett möte i Bryssel med EU-kommissionen.

Man skulle kunna tro att strafftullarna skyddar jobb och vinster i USA och EU, men det är faktiskt tvärtom, och det gäller även om Kina skulle avstå från motåtgärder. Importhindren skyddar förvisso jobb hos producenter av solenergiprodukter i de rika länderna. Men på varje i-landsjobb i produktion går det ca fyra i-landsjobb hos installatörer, distributörer och servicefirmor.

Tullarna leder till minskad total efterfrågan på solenergiprodukter och medför att betydligt fler jobb förloras i nästa led (hantverkare, servicepersonal, m fl) än som räddas hos producenterna. Om EU den 5 juni skulle besluta om handelshinder som motsvarar en tull på 47 procent är en mycket försiktig uppskattning (en halvering av talen i en tysk studie) att antalet förlorade jobb i EU-27 efter tre år skulle kunna vara minst 100 000 – 120 000 jobb.

Det finns inte heller några särskilda industri- eller energipolitiska skäl att idag stödja t ex solpaneltillverkning i EU. Detta är standardiserade produkter utan påtagliga spridningseffekter för andra branscher.

Producenternas argument för sina krav på importhinder är att de ”behövs” (som skydd av deras vinster) för att uppväga kinesiska subventioner till sin solenergiindustri. Men liknande anklagelser som riktas mot Kina vad gäller subventioner kan även riktas mot EU.

Om EU lägger på strafftullar kommer detta med säkerhet att leda till kinesiska motåtgärder, inom denna bransch eller andra branscher. Kina kommer t ex sannolikt att svara med undersökningar av EU:s subventioner av företag som sysslar med teknik för ”grön el” och anmäla dessa stöd – t ex ”certifikatsystem” – till WTO, samt införa importhinder på komponenter till vindkraftverk, mm. Denna onda spiral av handelshinder kommer i slutändan att skada alla deltagare, och vissa mer än andra.

Allra allvarligast med EU:s strafftullar är dock klimateffekterna av att konsumenterna kommer att köpa färre solpaneler när tullar och priset går upp. EU:s handelspolitiska beslut strider därför fundamentalt mot EU:s klimatpolitiska mål.

Sverige har i EU gått emot förslagen om dessa handelshinder mot Kina, men än så länge förlorat. De svenska argumenten har varit tekniska och juridiska, men Sverige har även hänvisat till miljö och klimataspekterna. De senare är enligt min mening de viktiga och helt avgörande. I denna fråga står trovärdigheten hos EU:s klimatpolitik på spel, liksom inställningen till frihandel och allmänt EU:s viktiga ekonomiska relationer till Kina.

Det som EU står i begrepp att besluta om den 5 juni är åtgärder som berövar fattiga kineser arbetstillfällen, som även minskar (netto) antalet jobb i EU, som missgynnar klimatet och strider mot EU:s klimatpolitik, och som sannolikt kommer att utlösa en ond spiral av protektionism.

Frågan om solenergiprodukter från Kina bör därför lyftas till en högre politisk nivå, som EU:s stats- och regeringschefers toppmöten. Det handlar om mycket större och vidare politiska och ekonomiska intressen för Sverige och EU än ett begränsat antal europeiska solenergiproducenters intressen.

Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi, riksdagsledamot (FP)

Pröva argumenten för överskottsmålet efter valet! Apropå Finanspolitiska rådets rapport idag.

Risken för "valfrossa" talar starkt emot att överskottsmålet överges eller omprövas 15 månader före ett val. Tvångströjan behövs, inte minst i valtider.

Däremot bör både överskottsmålet och ett skuldmål förutsättningslöst prövas under nästa mandatperiod.

En ekonomisk tvångströja på varje svensk regerings finanspolitik kommer dock att behövas så länge det svenska valsystemet regelmässigt medför minoritetsregeringar. Ett strikt proportionellt valsystem kräver en opropotionerligt stark finansmakt för regeringen. Men tvångströjan behöver sys om.

Budgetregelverket har flera delar. De ursprungliga motiven för just överskottsmålet var (1) att komma tillbaka till hållbara offentliga finanser, (2) att ta höjd för konjunktursvängningarna genom en skuldnivå som tillåter fullt genomslag för Sveriges starka "automatiska stabilisatorer" - som beror på att vi har en stor offentlig sektor med generösa transfereringssystem - och (3) att parera den ogynnsamma förändringen i befolkningen med en allt mindre andel arbetande.

Relevansen idag för dessa tre skäl bör skärskådas i en lugnare politisk miljö efter valet. De offentliga finanserna är idag stabila, och skulden är idag tillräcklig låg för att de automatiska stabilisatorerna ska kunna slå igenom fullt ut. Befolkningsargumentet bör analyseras tillsammans med utredningarna om de framtida pensionerna, incitamenten för ett förlängt arbetsliv, konflikten mellan generationer om vem som ska spara åt vem, och inte minst om sparandet ska ske i privat eller offentlig (obligatorisk statlig) regi.

En hel del vatten har flutit under broarna sen överskottsmålet formulerades och det är sannolikt att det bör omformuleras.

Finanspolitiska rådet har idag kommit med sin årliga rapport som utvärderar regeringens finanspolitik. Den övergripande slutsatsen är att finanspolitiken har varit framgångsrik, välavvägd och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara.

Samtidigt lyfter Rådet fram att överskottsmålet inte nås över prognosperioden i höstbudgeten, och att regeringen därför bör presentera en plan för hur målet ska kunna nås på sikt. Det kan ske efter valet i den ovan beskrivna prövningen. Rådet självt duckar frågan om överskottsmålet bör ändras, men betonar att sådana ändringar i det finanspolitiska ramverket behöver föregås av noggrann analys.

M och S:s försvarspolitik underkänns av Nato chief: EU soft power is 'no power at all'

Idag publicerar EU Observer en artikel som refererar Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen om EU som säkerhetspolitisk aktör. Artikeln är av intresse för Sverige.

 

"We Europeans must understand that [EU] soft power alone is really no power at all. Without hard capabilities to back up its diplomacy, Europe will lack credibility and influence," [Anders Fogh Rasmussen] told MEPs on the European Parliament's foreign affairs committee in Brussels on Monday (6 May). (Länk: http://euobserver.com/defence/120046).

 

Än en gång underkände Natochefen de svenska Moderaterna och Socialdemokraternas prat om att EU:s lissabonfördrag skulle kunna ersätta svenskt Natomedlemskap, eller innebära några av andra respekterade och trovärdiga säkerhetsgarantier för Sverige.

 

Om ingen annan i hela världen än svenska Moderaterna och Socialdemokraterna tror på lissabonsfördraget som avskräckande skydd av Sverige, så fungerar fördraget naturligtvis inte heller avskräckande, t ex i Moskva.

Det är beklämmande att de två stora partierna inte ens vill försöka bilda opinion för svenskt Natomedlemskap. Istället framför man det märkliga argumentet att Sveriges beslut i Natofrågan måste bero på vad Finland gör. Själva kärnfrågan i svensk säkerhetspolitik skall alltså beslutas med vetorätt i Helsingfors och inte i Stockholm!

 

I praktiken har Socialdemokraterna och Moderaterna förlagt beslutet om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet till Finlands riksdag, och gjort Sveriges riksdag till en eventuell slavsändare, skulle Finland säga ja till Natomedlemskap. S och M har som följdeffekt också abdikerat från uppgiften att förklara och försvara det gemensamma värdet av Nato i Europa.

Men, de stora partiernas svek öppnar möjligheter för Folkpartiet liberalerna, bland annat i riksdagsvalet nästa år.

För dem i Sverige som tycker att svenskt medlemskap i Nato är viktigt, bör skyndas på, och inte får avgöras i Helsingfors finns numera bara ett enda parti att rösta på: Folkpartiet liberalerna. Andra partier är antingen emot samarbetet, eller så tystnar de när svenskt Natomedlemskap kommer på tal.

När det gäller beslut om svenskt Nato-medlemskap och att förklara och hävda Natosamarbetets värde för demokrati och frihet i Europa är Folkpartiet liberalerna det enda partiet man kan rösta på.

FP:s "finest hour" när andra sviker europasamarbetet.

Idag publicerar Ekot resultatet från SOM-institutets undersökning av EU-opinionen. Den, liksom andra undersökningar, pekar på fallande stöd för EU-samarbetet.

Med tanke på den ekonomiska krisen i Europa, och att Sveriges ekonomiska utveckling varit bättre än de flesta andra länders, är det knappast förvånande att stödet minskat.

Det gäller särskilt som de två stora partierna hukar i motvinden. I praktiken har Socialdemokraterna och Moderaterna numera abdikerat från att förklara och försvara värdet av EU-samarbetet, vare sig det gäller ekonomi, klimatfrågan, organiserad brottslighet, passfrihet, patientrörlighet, mänskliga rättigheter, studentutbyte, utrikespolitik, flyktingmottagande, miljön, etc.

De stora partiernas svek öppnar dock möjligheter för Folkpartiet liberalerna, bland annat i EU-valet i maj nästa år.

För dem i Sverige som tycker att europasamarbetet är långsiktigt viktigt och inte får förskingras utan istället försvaras finns numera bara ett enda parti att rösta på: Folkpartiet liberalerna. Andra partier är aningen emot samarbetet, eller så hukar de tyst i motvinden när europasamarbetet kommer på tal.

Som "our finest hour" beskrev Winston Churchill Storbritanninens läge 1940. Landet var den enda kvarvarande demokratin som förmådde stå emot det nazistiska anloppet. Den svenska hukande tystnaden bakom neutralitetens skalkeskjul gav han inte mycket för.

I frågan om försvaret av svenskt EU-medlemskap och europasamarbetet är idag Folkpartiet liberalernas finest hour.